Blåsyra
- Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din? frågade jag min vän, medan jag höjde mitt glas mot solen och blinkade med ena ögat.
- Den är utmärkt, sade han. Den är ännu bättre än din.
Och han tillade med ett mörkt leende, som väl egentligen icke hörde hemma i hans friska och rödblommiga ansikte med dess soliga muskulatur:
- Jag tycker särskilt om kronärtskocka. Den har en så läcker bismak av blåsyra.
(Hjalmar Söderberg, Kronärtskockan)
Blåsyra (cyanvätesyra, vätecyanid, cyanväte, HCN) är ett välsmakande gift som dyker upp lite varstans i vår kultur. Ämnet förekommer till att börja med naturligt i många livsmedel, bland annat bittermandel. Den karakteristiska smaken är svår att beskriva, men den som någon gång har luktat på björnklister torde vara bekant med den.
Smaken har fascinerat människor över hela världen. Den tyska avantgardistiska industrimusikgruppen Einstürtzende Neubauten har till exempel gjort en tjugo minuter lång improvisation kring texten:
Nur zur Erinnerung, nur zur Erinnerung: Bittermandel Marzipan Pelikanol
(Pelikanol är ett klister.)
I den kända visan (och preventivmedelsreceptet) Uti vår hage nämns den blåsyrehaltiga växten Akvileja (oftast kallad Akleja). Den användes under medeltiden som ett universalmedel mot skorv i huvudet, mässling, koppor med mera, och senare även som afrodisiakum.
Blåsyra är dödligt i invärtes doser på 0.5-3.5 mg per kilo kroppsvikt. Detta motsvarar ungefär 60 bittermandlar eller 100g linfrön för en vuxen människa. Av blåsyregas (i koncentrationen 0.2 mg per liter luft) kvävs man på några sekunder.
Läskedrycken Dr Pepper har en tydlig bismak av blåsyra; så även marsipanglassen på Glasskulturen i Lund.
Ämnet upptäcktes av den svenske kemisten Scheele, som för övrigt dog av kvävning när en av hans flaskor med blåsyra sprack.
Som avlusningsmedel tog blåsyra död på ett 20-tal personer i Sverige under 1920-40-talen, bland dem författaren Dan Andersson.
Musikskolan i Värmdö kommun har ett återkommande arrangemang som de kallar "Blåsyra" (bilden).